Det var med mycket stor förväntan som jag i tisdags genomförde min "nypremiär" med Capen. Det var ju faktiskt dessutom andra gången för min del.
Till den här omstarten hade jag dels lagat upp
kroppssidorna ordentligt och lagt ner mycket jobb på att få en tillförlitlig
tankinstallation och var därför ganska trygg med att jag inte skulle få motorbortfall.
Och nog kände jag mig ganska nöjd där den stod på mekbordet och glänste i höstsolen. Svårt att tänka sig att den faktiskt varit död två gånger.
Tyvärr fick jag inte med mig något vittne, så jag har inga flygbilder. På videon här kan man dock se vilka fina "ground handling characteristics" den hade, som det alltid brukar stå i RCM&E:s tester.
Och tror mig eller ej. Mellan de båda klippen ovan, har jag faktiskt haft den upp i luften. Och den flög riktigt fint. Motorn har ju en gång som är helt fantastisk, påminner mer om en stor bensinare än den tvåtaktsmetanol det är. Undrar hur mycket det är dämparen och hur mycket det handlar om porttider och sånt?
I alla fall, jag flög först ca fem minuter och gjorde två lyckade landningar, den ena med lite studs, men inget dramatiskt.
Sedan tog jag in den i depån för att mäta bränslemängd och kunna skatta faktisk flygtid på den. Tankade upp igen och ut för en andra flygomgång.
Men låt oss här stanna upp en liten stund och ställa några frågor: Borde jag inte varit nöjd här? Borde jag inte satt mig i solskenet och beundrat en vacker modell och en lyckad reparation och en mycket lyckad nypremiär?
Jo, naturligtvis. Och jag ställde mig även den frågan ensam där ute på fältet. Och vad fick jag för svar:
"Tanka upp, du vet aldrig när du kan flyga nästa gång igen", som en pubertal yngling som tror att det är sista gången...
Taxar ut och känner mig trygg med modellen, trots att jag alls inte är det. Har ställt om utslagen för att få lite mer roderharmoni, men är inte alls van vid att flyga en modell som kräver sidroder för att svänga.
Nåväl, upp i luften igen. Den rullar inte många meter förrän den flyger, dragkraften 1:1 mot vikten. Ligger länge och tränar på åttan med aktivt sidroder. Nöter verkligen in hur den klipper på hög höjd. Gör en loop som faktiskt blir riktigt snygg och en stall turn som säkert hade fått poäng även av en kritisk domare. Avstår dock från att prova rollen i det här läget. Känner att jag gör allting rätt.
Känner mig helt enkelt väldigt nöjd. Och kanske lite duktig.
Så, bestämmer mig nu för att lägga resten av bränslet på att träna landning. De första landningarna tar nästan hela banan i anspråk, det är ju helt vindstilla. Jag sänker sedan tomgången en liten aning och ger lite mer tid och utrymme till såväl baslinje som final och nöter sedan in fem lyckade landningar där jag sätter den precis där jag vill ha den. Snyggt och odramatiskt.
Jag upplever kontroll.
Vet att jag fortfarande har bränsle kvar och bestämmer mig för att träna på touch and go. Mest för att det är kul och att det är bra träning på var jag har modellen nånstans. Och nu behöver jag ju inte sänka farten lika mycket som vid riktiga landningar. Utan kan gå förbi med en hastighet som är tryggt över stallfart.
Jag vänder borta vid diket i öster och svänger in på en snygg final. Ligger lite norr om banan och behöver justera in den något åt mitt håll. Jag står ju nu i den södra pilotrutan då solen är så låg så här års.
Är på väg in mot fältet i snygg kurs, ca 1,5 meters höjd, har lagom gaspådrag och är nästan framme vid vid helikopterpadden.
Och så bara välter den.
Den klipper.
Den stallar.
Den dör.
Tyst packar jag in resterna i bilen. Inte för att jag vill ha den med mig hem. Men man måste ju städa upp efter sig.
Har jag då lärt mig något? Jag vet inte. Det jag känner att jag lärt mig är att cappen är en dåligt flygplan. Förmodligen är inte det hela sanningen. Men att det är ett klippbenäget och bitchigt flygplan är nog helt sant. Kanske skulle man kunna göra det snällare med lite skränkning i vingen eller större stabbe.
Men just nu känner jag mig trygg med att den kommer att gå i pannan i vinter, om inte Markus är intresserad av lite intensivvård.
Drivlina och radio funderar jag på att använda till en Spitfire i 60-storlek. Blir det övermotoriserat, mån tro, med en
1.08?
Finn fem fel. Du anger ditt svar här i kommentarfältet. I kommentaren kan du själv välja om du vill vara anonym, eller om du loggar inte med ett konto. Du kan också välja "anonym" och ändå skriva dit ditt namn. På det viset visar du vem du är, utan att behöva registrera ett konto.
Jag fick låna ritningsmallar av Arnold. Tog några timmar att skära ut, men med ett skarp E11 skalpellblad var det faktiskt ganska roligt. Kunde inte motstå frestelsen att plocka fram färgsprutorna. Nu fattas bara en grundkurs i färglära, också.
Worsten har fått två uppgraderingar. Här det lilla, men kanske nog så viktiga: Styvare stötstänger i kolfiber som kanske kommer att ge bättre roderrespons än 0,8 pianotråd. Särskilt nu när stötstängerna blev längre på grund av att allt åkte fram för tyngdpunktens skull.
Hela utrustningen så långt fram som möjligt, men fortfarande acken mitt på tyngdpunkten. Det är väl vad som borde kallas en perfekt installation. Nya motorn gav en totalvikt på 139,4 gram och en vingbelastning på 6.97.
Under hela min karriär som modellflygare har jag saknat små skruvar. De bäst jag hittat har varit förpackade ihop med små gångjärn på Nordiska, som inte finns längre. Byggvaruhusen har inga små skruvar. Clas Ohlson har inte heller. Och på fina gatan i Göteborg, hos hobbyhandlaren, kunde jag hitta en ask med Kyosho originalskruvar som kostade så mycket att jag inte har råd att använda dem. Och jag sätter 20 kronor på att det är exakt samma skruv som den här ovan.
Egentligen skulle det ha varit "hård" aluminium. Detta är Claes Ohlsons variant. Trodde den vara lite hårdare än den jag hade hemma.
I dessa depron-tider i hobbyrummet är det ganska tillfredsställande med lite "riktigt" arbete också. Torrmontering av den nyligen införskaffade 0.91-motorn till Spitfiren. Verkar finnas möjlighet att få den att passa helt perfekt. Den enda som kommer att sticka ut ur kåpan kommer att bli ljuddämaren och nålen. Det blir alltså lite kinkigt att fundera över kylningen, särskilt för mig som envisas med att köra på 12,5 procent olja, det funkar ju bra, bara man inte kör snålt eller varmt...
Först vägde de båda skeven 15,7. Sen borrade jag, och hyvlade ner bakkanten så att det blev trekantsform. Då vägde de 7,7. Och var väldigt sladdriga. Med klädseln på så blev de något styvare, men fortfarande mycket sladdrigare än vad de var från början. Klädseln adderade 2,3 gram, alltså dryga grammet per skev.
Med lite färg på blev det ju lite trvligare. Det gröna är Bildtemas neonspray direkt på balsan. Den är sedan klarlackad två gånger med mellanslipning. Det ger en slät och fin ytan som tejpen kommer att fästa bra på.
Det var länge sen sist. Men det är lika roligt varje gång. Lite "riktigt" slöjdande i balsa. En fint inställd och vass hyvel och bra vuxen bit balsa är vad som behövs för att skapa den där riktigt härliga känslan. Swisch, liksom.
Jag hade en fena av vit 3-mm Depron. Den var ful. Så jag sprutlackerade den med gul akrylfärg på båda sidor. Hur mycket väger färgen efter det att den har torkat?
Och så måste jag ju skryta lite om stans billigaste och lättaste vingbalk, kolfiber som kolfiber, när det kommer till kritan är ju plywood också mest kol. Här två 9 mm remsor av 0,4 mm plywood.
Nu handlar det inte om att väga grejorna sådär på en höft. Utan det är tiondelarna som gäller. Ser direkt att jag kan spara mycket på skevrodren...
Mycket drivlina blir det.
Ska bli spännande att se om denna blir klar tills i kväll.
Och nu då? Vad ska man göra nu? Hjälp!
Ibland kommer det andra saker emellan. Kvällens övningar började med att jag en gång för alla skulle göra mig av med den mycket irriterande sladden på golvet. Och så startade det stora dominospelet. För att över huvud taget komma åt lådan där jag har vägguttagen liggande var jag tvungen att färdigställa inbyggnaden av patch-skenan i garderoben. Det jobb som bara blivit liggande sedan jag var nyopererad. Då klarade jag ju inte av att arbete med armarna ovanför brösthöjd.
På hangkanten är roderhorn av plywood oftast överlägsna de i plast. Särskilt på vintern. Till Pizzan, mitt första depronbygge, var jag inte helt klar över vad jag skulle välja. Men så kom jag på att jag hade ett "ark" med 0,4 mm plywood. Det blir ju i alla fall inte tugnt. Och säkert överlägset de där små löjliga slow-flyer roderhornen.
Fascinerande. Kommer med säkerhet att bli fler depronbyggen framöver. Efter blott två kvällar är den flygklar. 203 gram. Förmodligen mycket övermotoriserad. Jag gissar att byggtiden blev omkring 7 timmar, defintivt under 10. Så hade jag lagt tre timmar på dekoren, så hade den ju dessutom blivit snygg...
Och för den som själv inte gjort det, är det nog svårt att förstå. Men lycka går faktiskt också att uttrycka som en snyggt lödd multiplex-kontakt som tar hand om alla fyra servona från vingen.
Löda tycker jag är roligt, särskilt när man har rätt grejor till det. Och här kommer det att bli en hel del lödning, den saken är klar. Fyra servon i vingen till en gemensam kontakt.
Denna skadan var dock av allvarligare natur, för det syntes inte riktigt heller, den låg liksom under en massa lager av tejp. Förra gången slet jag av antennen och bestämde mig för att inte ha en hängande och slängande antenn. Så jag la in en vanlig migsvetstråd runt hela fenan, den är ju förkopprad ståltråd, vilket jag bestämde mig för har utmärkta antennegenskaper. Och räckvidden har varit nog så bra.
Oket till pull-pull-systemet till sidan hade ju också spruckit i småbitar. Och servot var rensat. Jag filade till ett nytt ok i aluminium.
