Finn fem fel

Finn fem fel. Du anger ditt svar här i kommentarfältet. I kommentaren kan du själv välja om du vill vara anonym, eller om du loggar inte med ett konto. Du kan också välja "anonym" och ändå skriva dit ditt namn. På det viset visar du vem du är, utan att behöva registrera ett konto.

Ett fint pris kommer att utdelas till det vinnade svaret.

Den optimala motorinstallationen?

Jag har inte gjort den optimala motorinstallationen. Än. Men jag skulle vilja göra det.

Jag var ju tidigare väldigt förtjust i mina aluminiumsvetstrådar som jag limmade med UHU Por mot kroppen och en droppe CA i motorfästets skruvhål. Det höll i och för sig lagom bra, men det var svårt att hålla kolla på motorriktningen.



Nu har jag min första motor med cylindriskt fäste. Och jag hade naturligtvis inte något motorfäste hemma som är avsett för den typen av motor.

Så jag borra upp ett kylrör av alumnium. Limmade fast det i ganska hård skumplast (sån som ibland ligger i de plastlåder som mottagare levereras i. Denna skumplast tål vanligt kontaktlim så den sitter väldigt hårt mot plywood-spantet. Motorn är sedan fäst i aluminiumröret med en droppe CA.

Ska bli intressant att se om detta funkar.

En alltför tung Morback?

Med viss förvåning väger jag in den på hela 185,9 gram med 19-gramsmotorn och en 2-cells 350 ack. Känns som lite mycket. Jag tror det blir över 10 i vingbelastning. Vågar inte räkna på det nu, när det finns lite olika skolor och ganska knepiga ytor på just Morbacken.

Jag tror att det är 20 gram tyngre än Arnolds, och han har då inga bambustötstänger...

Stötstång i ekologisk kolfiber

Nöden är uppfinningarnas moder? Inte kom det någon tomte med paket från posten igår inte. Så, man tager vad man haver. Nu har jag flyttat över allt ut0m servon från combatmaskinen till morbacken. I stället för tunga (2,1 gram) stötstänger i 0,8 mm pianotråd, så tog jag grillspett av bambu, klöv dem i kvartar, slipade till en fas för limfog, och sedan skarvat ihop tre längder. 0,9 gram.

Det artar sig

I början av min karriär hade jag en mottagare och två servon. Den hände fler än en gång att jag flyttade såväl mottagare som servon mellan modeller på hangkanten. Det gör jag inte längre.


Däremot fick nu Kawasakin släppa till sina båda servon som jag faktiskt trodde skulle vara alldeles för tunga. Men de vägde bara 7,1 gram, så det är väl inte någon stor panik.

Extra glad över att jag plockade ur servona ur Kawan blev jag när jag upptäckte att ena fästet var sprucket. Servot satt lite löst, och kan mycket väl vara orsaken till att jag inte tyckte den var rolig att flyga på slutet.

Till skeven hade jag ett av mina nya snabba starka digitala lättservon. För maximal roll rate.



Motorfästet tycker jag själv blev ganska snyggt. Längst fram kommer jag att han en 1,5 mm plywoodskiva att skruva i. Men det blir ju på det här sättet en bra limfog till den. Och förhoppningsvis har jag lyckats fördela kraften bakåt på ett sätt som gör att det inte bryts av på en gång.

Projekt Morback påbörjat

Jag fick låna ritningsmallar av Arnold. Tog några timmar att skära ut, men med ett skarp E11 skalpellblad var det faktiskt ganska roligt. Kunde inte motstå frestelsen att plocka fram färgsprutorna. Nu fattas bara en grundkurs i färglära, också.

Uppgraderad Worst Combat

Worsten har fått två uppgraderingar. Här det lilla, men kanske nog så viktiga: Styvare stötstänger i kolfiber som kanske kommer att ge bättre roderrespons än 0,8 pianotråd. Särskilt nu när stötstängerna blev längre på grund av att allt åkte fram för tyngdpunktens skull.
Hela utrustningen så långt fram som möjligt, men fortfarande acken mitt på tyngdpunkten. Det är väl vad som borde kallas en perfekt installation. Nya motorn gav en totalvikt på 139,4 gram och en vingbelastning på 6.97.

Äntligen, små skruvar funna!

Under hela min karriär som modellflygare har jag saknat små skruvar. De bäst jag hittat har varit förpackade ihop med små gångjärn på Nordiska, som inte finns längre. Byggvaruhusen har inga små skruvar. Clas Ohlson har inte heller. Och på fina gatan i Göteborg, hos hobbyhandlaren, kunde jag hitta en ask med Kyosho originalskruvar som kostade så mycket att jag inte har råd att använda dem. Och jag sätter 20 kronor på att det är exakt samma skruv som den här ovan.

Och detta är en "vanlig" skruv som sitter i kassettband, om nu någon minns hur de ser ut. Fem fina skruvar i varje kasettband, så släng nu inga såna, utan att först ta vara på skruvarna.

Första aluminiumspryglarna klara

Egentligen skulle det ha varit "hård" aluminium. Detta är Claes Ohlsons variant. Trodde den vara lite hårdare än den jag hade hemma.

Själva kanten är först sågad, sedan filad, bra för att få bort fasetter, blir liksom en mjuk radie av sig självt, därefter putsad med sandpapper upp till 1200. Därefter körd i polermaskinen med först grovt vax och sedan mitt favvo-vax som är avsett för rostfritt. Ger en fantastisk yta. Den är så len och fin så att det är ren fröjd att köra med nageln utmed kanten.

Projekt Wärst startat på riktigt...

Länge har jag gått och ruvat på vad jag ska göra med mina ecoprimskivor och min ritning på en Wurst. Nu har jag sett ljuset. Det ska blir en Wärst. Som ska gå värstans-snabbt på hanget.

Visst var det en bruten vingbalk

Vingbalken i 0,4 mm plywood var väl kanske inte fullt så hållbar som jag hade hoppats. Jag tror faktiskt att den gick av i luften, ej i kollision. Och det intressanta är att det är ovansidan som gått sönder i vad som ser ut att vara en ren tryckbelastning, av döma av vecken i depronet bredvid.

Och det skulle ju i sådana fall vara den rimliga förklaringen till den plötsligt krafigt förändrade v-formen vid förra flygningen.

Vaddå Depron?

I dessa depron-tider i hobbyrummet är det ganska tillfredsställande med lite "riktigt" arbete också. Torrmontering av den nyligen införskaffade 0.91-motorn till Spitfiren. Verkar finnas möjlighet att få den att passa helt perfekt. Den enda som kommer att sticka ut ur kåpan kommer att bli ljuddämaren och nålen. Det blir alltså lite kinkigt att fundera över kylningen, särskilt för mig som envisas med att köra på 12,5 procent olja, det funkar ju bra, bara man inte kör snålt eller varmt...

Äntligen, inga mer sladdar på golvet

Länge. länge. Närmare bestämt i sju långa år, har jag snubblat på sladden på golvet. Men nu är det slut på det. Äntligen har jag fått upp ett vägguttag på väggen som saknade ett. Där bakom alla element och bokhyllor. Jo, det var dammigt.

Och så har jag få fram ett grenuttag alldeles nära arbetsbänken. Känns fantastiskt. Och hur sitter grenuttaget fast? Jo, lim. PL. PL 600!

Lätthålsporr

Först vägde de båda skeven 15,7. Sen borrade jag, och hyvlade ner bakkanten så att det blev trekantsform. Då vägde de 7,7. Och var väldigt sladdriga. Med klädseln på så blev de något styvare, men fortfarande mycket sladdrigare än vad de var från början. Klädseln adderade 2,3 gram, alltså dryga grammet per skev.

Detta är transparent Oracover, som ibland kallas Oracover Light. Den är verkligen lätt och stark. Otroligt seg för att vara så tunt. Jag har använt den mycket förut på t ex min DLG.

Med lite färg på blev det ju lite trvligare. Det gröna är Bildtemas neonspray direkt på balsan. Den är sedan klarlackad två gånger med mellanslipning. Det ger en slät och fin ytan som tejpen kommer att fästa bra på.

Och visst är det fint med lätthålen. De går i princip bara att göra på ett sätt: hålsåg. Och man måste köra långsamt, annars fläker det sig. Och helt nytt underlag för varje hål.

Hur mycket väger dina hål?

-- Ungefär 6 gram. Som ett schysst servo!

En krokig axel

Jag kan inte bara skylla på Arnold. Jag krökte den redan när GWS-motorn satt på Pizzan i dess första skepnad. Den lilla krökningen gav ju Worsten ett lite spännande, brummande ljud.

Men efter den sist hårda landningen sist, så krökte den sig så pass mycket att den knappt gick runt. Och hela krökningen satt i den brottanvisning som utgörs av spåret för låsringen. Aj-aj, skulle detta kunna gå att rikta utan att den small av?

Jajamensan, inget sprött stål här inte, utan det var bara att böja tillbaks i skruvstycket. Kände mig som brorsan som på den gamla goda tiden rätade vevstaken till sin Puch Dakota i hyvelbänken med rörtång. Det funkade också...

Äkta "balsa-bashing"

Det var länge sen sist. Men det är lika roligt varje gång. Lite "riktigt" slöjdande i balsa. En fint inställd och vass hyvel och bra vuxen bit balsa är vad som behövs för att skapa den där riktigt härliga känslan. Swisch, liksom.


Och det fick resultat. Jag tjänade in 6,3 gram på kroppsvikten. Nu ska jag lätta skevrodren ordentligt också, ska bli spännande att se hur många gram det finns att hämta där.

Spinoff-effekt av inomhusflyget

Ganska lustigt. Om det inte hade varit för inomhusflyget så hade spitfireprojektet varit hopplöst avstannat. Ju mer jag har mätt och funderat, desto mer har jag insett att det inte skulle vara lämpligt att peta dit min 1.08 tvåtaktare med 4,2 kg dragkraft. Dels skulle det bli alldeles för tungt, dels skulle det rent utrymmesmässigt bli mycket svårt att få den på plats. Och så skulle det bli allt annat än skalenlig dragkraft. Hovra med en spit? Nä, så får man inte göra... Och det skulle väl inte gå med de roderytorna heller?

Så i foajén till Odenhallen smusslades det med sedelbuntar och oljiga fyrtaktare. Mumma för en Spitfire, en SC 0,91. Precis vad som behövdes.

Gissa vikten?

Jag hade en fena av vit 3-mm Depron. Den var ful. Så jag sprutlackerade den med gul akrylfärg på båda sidor. Hur mycket väger färgen efter det att den har torkat?

I en omröstning fick läsarna gissa hur mycket färgen vägde. Av nio deltagare var det tre som lyckades pricka in det rätta svaret: 0,5 gram.

Inte så mycket tycker jag. På en fena. Men på en vinge skulle det innebära skillnaden mellan ganska tunga och ganska lätta servon. Minst.

Och så måste jag ju skryta lite om stans billigaste och lättaste vingbalk, kolfiber som kolfiber, när det kommer till kritan är ju plywood också mest kol. Här två 9 mm remsor av 0,4 mm plywood.

De har sedan limmats som en sandwich på över och undersida med vanligt vitlim.

Ett nytt projekt växer fram

Först misströstade jag, det kommer att bli för tungt. Men nu har jag kommit så lång att jag börjat kunna skatta vikten. Jag tror (läs hoppas) att vikten stannar vid 180 gram. I sådana fall tror jag att jag kommer att få en konkurrenskraftig vingbelastning.

Spännvidden är 80 cm. Principen är en Wurst. Arbetsnamnet är Indoor Depron Worst Combat Killer.

Nu handlar det inte om att väga grejorna sådär på en höft. Utan det är tiondelarna som gäller. Ser direkt att jag kan spara mycket på skevrodren...

Mycket drivlina blir det.


Ska bli spännande att se om denna blir klar tills i kväll.

Hjälp, tomt arbetsbord!

Och nu då? Vad ska man göra nu? Hjälp!

Pizzan är klar och står och stampar för att bli provflugen. Spitfiren är lite undanstoppad i väntan på våren. Är ju inte mycket kvar på den heller för den delen.

Och där står bordet tomt, inbjudande, uppfodrande, ja, rentav kanske lite ångestskapande. Det jag skulle vilja göra är att knåpa ihop en ny inomhusmodell i Depron som passar till 100-grams drivlinan. Men då vill jag ju att det ska bli en modell som är snygg, häftig och har prestanda som slår alla andra.

Dubbeldäckare, skalaförebild, vingprofil, vingbalk, ja, frågorna är många inför ett sånt projekt. Och bordet står fortfarande där och gapar tomt. Stressen kryper sig på, det drar ihop sig mot jul och diverse förpliktelser. Inte kan väl en ARF vara lösningen?

Produktionsbortfall

Ibland kommer det andra saker emellan. Kvällens övningar började med att jag en gång för alla skulle göra mig av med den mycket irriterande sladden på golvet. Och så startade det stora dominospelet. För att över huvud taget komma åt lådan där jag har vägguttagen liggande var jag tvungen att färdigställa inbyggnaden av patch-skenan i garderoben. Det jobb som bara blivit liggande sedan jag var nyopererad. Då klarade jag ju inte av att arbete med armarna ovanför brösthöjd.

Och nu handlade det om att arbeta uppåt inne i garderoben.

Många timmar senare kunde jag dock njuta av att ha hela bredbandanläggningen på en snyggt utdragbar skiva. Och alla mina små burkar med div elmaterial är återigen åtkomliga. Så nästa gång jag är tillfälligt färdig med mina modeller, kan jag ge mig i kast med att smälla upp det där vägguttaget jag så väl behöver.