Omröstningen avgjord

Den stora omröstningen om vilket som skulle bli nästa projekt är nu avgjord. Folkets krav pekar väldigt tydligt på att det är Kawasakin jag ska ta itu med. Däremot har det inte sagts något om det ska vara el-varianten, eller PSS-varianten. Borde kanske börjat med en kontrapropositionsvotering.

Men, som den läsare som följer denna inåtvända blogg redan noterat, så har jag parallellt med en till synes utåtriktad demokratisk process, valt att helt bortse från läsarnas mening och redan innan tiden gått ut, påbörjat det projekt som det enligt omröstningen finns minst stöd för. Jag har agerat djupt odemokratiskt. Jag har svikit mina läsare. Jag har frångått de mest fundamentala principerna för nåt slags respekt för en folkopinion.

Å andra sidan tyckte ju de läsare som har röstat fel. Jag har ju lyssnat med den stora tysta majoriteten som Nixon sa i november 1969 när han trappade upp kriget i Vietnamn.

(Nu känns det som om det här håller på att spåra ur igen, är det all styren?)

Hur som helst, vi kan väl vara överens om att jag ganska omedelbart fick mitt straff med sprutspacklet som inte härdar. Det finns nog en gud, trots allt?

Ofta går det bra, ibland går det dåligt

Alltså, oftast tycker jag att jag är ganska framgångsrik i hobbyrummet. Att jag löser problem och lyckas med saker som kanske från börjar ter sig lite tröstlösa.

Men så ibland vill det sig liksom inte. Och hela det här projektet verkar vara ett sådant. Jag har ju lovat att berätta hela historien från början, men just nu ids jag inte det heller, bedrövad som jag är över det senaste misslyckandet.

Jag var färdig med reparationerna av vingens undersida, ny kolfiberbalk, och nytt ytskikt av glasfiber där det saknades. Och gick igång med spackling och slipning. Och spackling och slipning. Och mera spackling och slipning. Egentligen hatar jag det jobbet. Eller älskar det. För när man går i mål så blir det ofta ganska bra. Och det är så stor skillnad på att spackla upp en bil jämfört med ett modellflygplan. Att det finns dem som orkar fixa finish på en stor jänkare är inget annat än beundransvärt. Det är så mycket arbete bakom en snygg finish.

Hur som, jag tvekade länge på att sprutspackla eller inte. Valde ändå att göra det, fast givetvis med pensel. Det funkar i princip lika bra. Sprutspacklet är tungt, men det mesta ska slipas bort. Och det ger en bra yta och slipper svåra övergångar mellan t ex vanligt mjukt spackel och stenhårt kolfiber/epoxi.

Vad jag förstått har billackeringsbranschen helt frångått sprutspackel, mycket på grund av rostproblem, att det band för mycket fukt. Och att de i stället använder sig av en "filler" vilket väl i princip är samma sak, fast tunnare och tätare, och att den förmodligen är baserad på tvåkomps akryl (som jag inte vet om det är polyuretan eller inte, men kanske?) i stället för det gamla sprutspacklets polyester och krita.

Hur som, jag hade en gammal burk kvar sedan jag gjorde i ordningen Califen. Men jag hittade ingen härdare. Körde med vanlig plastic padding-härdare enligt principen "polyester som polyester". Jag la upp det i går morse. Ska härda fullt ut inom 2 timmar. Nu har det går 24 timmar och det har inte börjat härda.

Jämmer och elände. Men jag ska försöka få igång processen med min "ugn" som syns på bilden. Där är ca 50 grader nu. Också bra för epoxin, den härdar fullt ut vi 55 grader.

Tänk positivt, foten i kläm? Jajamensan!

Ut på resa?

Nä, bara packat lite små pinaler inför Annandagens inomhusflyg. Ackar, laddare, lim, skruvmejsel, propellrar -- ja, det är alltid nånting som saknas.

Förstår inte vad det är med den här typen av väskor. Men sätter igång nåt. Fick jag för lite leksaker som barn? Fick brorsan alltid fler och snyggare?

Odemokratiskt beslut

Jag vet inte hur jag ska säga det här, men jag har påbörjat det projekt som fick minst antal röster. Vet inte varför riktigt, men när grejorna väl låg framme insåg jag att det inte alls skulle behöva ta så lång tid innan den är luften. Kanske innan jullovet är slut. Och det vore ju roligt, även om det gör sig bäst till vårens termik, kanske.

Detta projekt är ju så gammalt att det inte finns med på bloggen sedan tidigare. Tids nog ska jag nog försöka rekapitulera de tidigare stadierna. Men inte just nu, när är det inomhusflyg på Annandagen som gäller.

Juldagsmorgons frid, nä, mord i sinnet...

Juldagsmorgons frid? Nä. Mordiska tankar i hobbyrummet? Ja. Snart är det omstart av Wurst 4.0. Men först lite dekaltrim, och historisk bakgrundsforskning kring en väldigt speciell dekal (läs medalj) ;-) :

"In the aerial war a fighter pilot was initially entitled to the award upon downing eight enemy aircraft. Max Immelmann was thus the first airman to receive the award, after which it became known - on account of its colour and its recipient - as the Blue Max among his fellow pilots."


Alltså, att min modellflygklubb har ett namn som är sprunget ur en vacker konstflygsmanöver hade jag, som det heter, ingen aaaaning om. Hade jag känt till det, för några år sedan, hade jag naturligtvis aldrig kommit på tanken att föreslå en namnändring på klubben. Vilket jag väl egentligen aldrig gjorde heller? Bara pratade om lite, typ? ;-).

Julafton i hobbyrummet

Vet inte, men det känns som om jag fått nåt slags färgspel? Är det julens fel?

Hur som helst, ska bli intressant att se om det funkar med gångjärn av Oracover.

God Jul.

Vilket projekt ska jag ta itu med nu?

Dags för lite läsarinflytande igen. Eller deltagarstyrning. Eller rätt och slätt: People's choice.

Länge har jag gått och sneglat på dessa tre möjliga projekt som på olika sätt legat i pipeline länge nog. Inget av dem är avslutat, och inget av dem är undangömt. Utan de har liksom stått framme, men inte fått sin tur. Det har liksom funnits viktigare saker att ta tag i hela tiden.

Men nu är det ju jullov i hobbyrummet och därmed en produktionstakt som i någon mån kompenserar en nästan helt stillastående verksamhet under hösten. Problemet är ju bara att jag inte vet vilket av projekt jag ska satsa på.

Från vänster till höger:

1. Kawasaki K61 Mk III, "Tony". "Åh, en Spitfire", är det många noviser som brukar säga. Men det är det ju verkligen inte. Denna är helbalsa, scratch-byggd efter ritning av Tony Nihuis i RCM&E. Enda modellen jag har som blivit omnämnd i Modellflygnytt, en merit så god som någon? Det var efter att den ställde upp i hangtävling för några år sedan. Ganska kul inslag bland svindyra kolfiberkärror. Den är konstruerad dels som en så kallad PSS (power scale soaring, dvs skalabyggd hangseglare) och dels för att kunna utrustas med speed 400 eldrivlina. Jag har provat båda och den funkar i båda setupperna.

2. Miss Piggy äktar miss Brownie" Jag tror faktiskt att det var vår förre klubbkamrat Claes som myntade namnet Miss Piggy. Ganska fyndigt, även om det väl är lite elakt. Jag minns dock också att han var nästan lite snopet förvånad över hur bra den flög. Undantaget som bekräftar regeln "det som ser bra ut, flyger bra". Vingen är dock från miss Brownie. Utan konkurrens den modell jag har flest flygtimmar på. Mycket bra vinge. Mycket mångsidig modell. Om jag sätter ihop dessa två borde det bli en mycket lämplig skolkärra att använda på hanget. Stryktålig och ändå kompetent.

3. El-hybrid-Ocelot Den här har hotliner-potential och borde vara det självklara valet. Projektet har dock kantats av en mängd stora misslyckanden. Men om jag går i mål med denna, så har jag en maskin som fyller en stor lucka. Med en elseglare som har prestanda som en hangräcer kan du få mycket kul flyg under nästan vilka omständigheter som helst. Och nästan var och när som helst. Jag har ackar, reglage, servon och mottagare. Till och med motor som skulle kunna ta upp den på höjd, även om den motorn inte ger maskinen vertikalprestanda. Så vad väntar jag på. Jo, ditt förslag till beslut, naturligtvis.

Filmen ligger blank som ett nybonat golv

Dags att börja klä om det som ska bli Wurst 4.0. En "vinnar-wurst". Eller Winner Wurst, som vi säger på hangkanten när modet är på topp. WW 4.0.

Trimmad Slider

Inför Annandagsflygningen har jag dammat av min Slider. Den har fått trim-motor... En Feigas 36. Med trecellsack blir dragkraften över 100 procent av vikten. Kommer vi få se den hovra innan motorn brinner upp, hemställer jag om en applåd.

Även denna kommer att kunna köras med dubbelkommando, tror det kan bli bli bra eftersom den ju är väldigt långsam och dessutom har sidroder.

Det ideala motorfästet

Hur det ideala motorfästet ser ut har jag ju både provat en del. Och funderat en hel del över. Nu tror jag att det börjar likna något. Skumplasten här är Henrys tvättmaskinsemballage. Expanderad polyeten. Går utmärkt att limma med vanligt starkt kontaktlim.

Lite riktigt hobbyrumsarbete

Hyvelbänk, putshyfel, spånor. Snyggt och skönt, lugnt och stilla. Rikt- och planhyveln är långt, långt borta.

Finn fem fel? Det var länge sedan jag använde bandsågen.

Kanske läge på att plocka undan lite först?

Sågen är igång, och det känns som att jag inte behöver skämmas för att jag leker med flygplan i hobbyrummet. Nu är det slöjd, eller rentav konsthantverk?

Nya skevroder till Wursten på gång. Den här gången i tung och hård balsa inköpt på Slöjddetaljer för flera år sedan.

Lite fusk är det ju dock att köra bandslipen. Men det blir väldigt bra ;-). Ett problem är dock att slipdamm från just balsa är väldigt lätt. Självklart, egentligen, men det far runt nåt alldeles fruktansvärt. Så andningsskydd och ordentlig städning efteråt är det som gäller.

Fyra projekt på samma morgon

Morgonstunden är speciell. I synnerhet om hobbyrummet är nystädat och varje bänk ligger där ren och blank som inbjudan till nya möjligheter. Så, i tur och ordning gav jag mig denna morgon i kast med dessa små projekt:

1. Den sorgliga historien om mina skalpellblad. Den tar sin början vid Roslagstull i Stockholm i början av 80-talet då jag arbetade med att skära fotosatser till tidningen Mc-Folket. Vi gjorde egna heloriginal och ingen hade då hört talas om layoutprogram, eller knappt för den delen datorer. Skalpellen och typometern var verktygen för dagen. Med mig därifrån fick jag en liten ask med skalpellblad, Sabre, storlek 3, bladtyp E11, kirurgkvalitet, dock inte sterila. Hur det nu kan komma sig, egentligen.

När jag nästan 20 år senare börjar med modellflyget så kommer dessa skalpellblad fram ur lådan och visar sig vara helt oslagbara. Inga andra knivar eller blad kommer i närheten av den här kvaliteten. Jag lägger ut tråd på svenskt modellflyg och efterlyser dessa blad. Jag ber mina kollegor på jobbet som arbetar som inköpare av konstnärsmaterial att söka efter dessa blad. Jag ber inköpsansvarig på Mattons i Sverige att spåra bladen med den här specifika kvaliteten, och jag hör på telefonen att även han får något av ett romantiskt skimmer i rösten:

-- Jo, de där bladen hade en kvalitet som vi förmodligen aldrig mer kommer att få uppleva igen, suckar han och berättar att även han sparade en sista förpackning av denna sort innan leverantören försvann.

Så, vad gör jag. Jo, jag brynar och slipar och skär med min kniv. Dagens ersättningsblad, som förvisso har samma beteckning, och den speciella långa slipfasen, alltså den extra skarpa eggvinkeln, som gör att du kan skär på tvärsen i balsan, att du kan skära oracover i luften med rakt och fint snitt, som gör att du skära ut fastlimmade servon ur en Fox av Elapor, ja, de bladen tappar skärpan nästan omedelbart. Och vad värre är, de går inte att skärpa!

Skitstål, helt enkelt.

Sabre original kan du skärpa om och om igen. Ett Brittiskt kvalitetsstål, förmodligen valsat i slutet av 70-talet, när en stålarbetare fortfarande hade en rak rygg och en yrkesstolthet värd namnet. Som kunde lukta sig till en bra gjöt. Som inte visste ett dugg om CNC.

-- Hallå, Magnus, du håller just nu på att spåra ur fullständigt. Släpp det där, och gå nu vidare till nästa bild.

-- Förlåt.

*

2. Ett projekt av modernare snitt. Ett snabbt och mycket framgångsrikt projekt dessutom. Se detta I-landsproblem framför dig:

Sedan en tid tillbaka har familjen begåvats med ett block för inköpslistor som har en magnetisk baksida. Genialt, då sitter det alltid en lista på kylskåpsdörren som inte försvinner bland räkningar och reklam.

Men. Så var det ju det där med en penna också. Vi har försökt med snöre. Vi har försökt med att ha pennan hängande på en kort med en flick som hängde ut, liksom. Vi har försökt att ha en penna liggande i fönstret alldeles bredvid kylen. Men icke. Inte har det funnits en penna i närheten bara för att mjölken tagit slut?

Men nu, tack vare en skrotad dator (magneten som sitter inne i en hårddisk är fantastiskt stark) och reklampenna från Kinnarps har jag nu ALLTID en penna på kylskåpsdörren.

Önska mig lycka till.

*

3. Jo, som sagt, jag undrade ju ett tag var alla mina inomhusservon hade tagit vägen. Två av dem hittade jag min fox där det ju inte längre gör nån nytta. Problemet var att de satt tajt inlimmade med vanligt smältlim, inte lågtemp, då hade det gått att värma loss. Nu fick jag skära. Men med en nyslipat Sabre-blad var det en lek.

*

4. Nya skev till Wursten på gång. Fortsättning följer. Nu ska barnen ha frukost.

Formöppning i gryningen

Jag säger det igen. Att öppna form är nog det roligaste man göra i hobbyrummet. I morse gjorde jag det i morgonrocken. Därför fuskade jag lite med att slipa rent utmed kanterna. Tyckte att jag skurit rent så fint i precis rätt ögonblick igår kväll så att jag skulle slippa kantslipningen.

Men jag fick bryta onödigt hårt för att få ut den. Bortsett från att den nöp i kanten på nät enstaka ställe så var det väldig bra släppning.

Och det stora glädjebeskedet är nog att jag sparat 32 gram mot den gamla kåpan. Vilken seger!

Formöppning

Få saker är lika spännande i hobbyrummet som att öppna en form.

Samtidigt är slipdammet bland det värsta jag vet. Jag tror jag är överkänslig mot glasfiber. Samma sak med mineralull, jag har aldrig riktigt fixat att jobba med det.

För att minimera slipandet är det viktigt att skära rent med vass kniv just du laminatet är lagom segt, innan det härdat klart. Då blir det inte så mycket att slipa.

Här ser man mycket tydligt hur snålheten bedrar visheten. Billig sprayfärg från Cheapy tål inte polyester. Det visste jag innan. Har redan gjort det misstaget en gång när jag gjöt kroppen till min el-ocelot-hybrid. (se där, ytterligare ett insomnat projekt jag borde ta tag i...).

Nu tänkte jag dock att "det har ju gått så lång tid så det borde funka bra ändå". Men det gjorde det ju verkligen inte. Billig syntetfärg är ungefär som servalack och krackelerar, reser sig. Jag får nog vara väldigt glad att det släppte över huvud taget, kunde ju lika gärna blivit helt ihopklistrat.

Där det rosa originallacken fanns kvar på kåpan har jag ju dock fått en fin yta.

Det skrovliga yta är aluminiumgtejpen som täckte för det stora hålet. Det mesta här ska ändå sågas bort för ljuddämparen. Notera att jag fått fin yta även där jag satt en bit kontorstejp över skruvhålet. Tänk om jag hade tejpat hela ytan, vad fin den hade varit...

Nu ska jag slipa formen invändigt, faktiskt inte så jobbigt, det är ju bara topparna jag behöver slipa bort. Sedan kommer det att finna toppar kvar i de gjutna kåpan, men även de blir ju då lätta att slipa bort, jag räknar ju med att måla kåpan efter att den är gjuten. Den gången med, ja just det, Biltemas sprayfärg.

Eller så är jag smart och letar rätt på en gammal tråd på svenskt modellflyg som vänder in och ut på just detta problem.

Formen gjuten

Den är väven, eller mattan, 300 grams, funkade inte alls nåt bra med epoxin. Jag har tidigare använt den till polyester, och då är det inga som helst problem. Nu förblev den styv och den sög liksom inte upp epoxin, så det mesta av plasten rann liksom ur mattan och ner på bänken. Inte kul alls.

Så jag fick köra med finväv i botten, två lager 120 grams tuskaft. Och därefter mattan utanpå. Blir en en overkill form till den enda kåpa jag förmodligen kommer att gjuta till min Home Run.

Förhoppningsvis blir det formöppning (eller ska man säga "plugglossning") ikväll. Kanske i direktsändning?

Den här burken med polyester-gelcoat kanske inte var helt färsk. Sist den användes var när jag gjöt formen till hybrid-oceloten. Och det är ju ett tag sen.

Hur som, jag lyckades peta ur lite smet ut botten, och hoppas nu bara att det faktiskt kommer att härda. Annars blir det ju inte så kul.

Ber också om ursäkt för att bilderna den här gången är publicerade i omvänd ordning. Men det framgår kanske.

Inte lika tung som den ser ut

Alltså, med 3-cellsack väger den klart under 200 gram.

Och utan ack, men i övrigt flygklar, väger den alltså bara 157 gram. Det är ju långt ifrån elaksinnade rykten om detta skulle vara en killer-klump på halvkilo.

Reglementsvidrig combat?

Ryktet gick i söndags om att jag ställde upp med reglementsvidrig combatkärra. Jag vet inte jag, SÅÅ tung är den inte. Och visst bidrar väl skalenligheten till en viss känsla?

Jag funderar allvarligt på att bygga en liten depronspitfire bara för combatbruk. Jag tror att det skulle kunna vara roligt. Alltså samma WWII-tänk som i "riktig" combat.

I alla fall fick med J35 Drake några törnar den här gången. Men den står emot det bra, 6 mm depron är inte så tokigt.

Och bortsett från de här kosmetiska skadorna så åkte jag faktiskt hem med tre flygbara maskiner. Det har inte hänt förut.

Pizzan återuppstånden

"Strut", heter det på engelska, men vad heter det på svenska? Vingfäste? Hur som, detta är en svag länk på 08Pizzan. Och jag har lagat den många gånger som syns på bilden nedan. Nu skar jag helt enkelt bort hela det combat-svamp-angripna området och ersatte med nytt färskt depron.
Typisk combat-svamp.
Och så har det då hänt igen, typ för andra gången, att jag slänger några väsentliga delar av ett modellflygplan i soporna. Första gången såg ju ut så här. Kanske håller jag på att mogna som modellflygare?