fredag, februari 27, 2009

DS, Dark Side, Downside

Inte bara Dynamic Soaring. Utan också beviset på en lögn. Jag ljög alltså i förra inlägget. Dubbelt upp, dessutom.

Dels hade jag ju undersidorna kvar. Och dels är det inte "bara" att klarlacka. Hur jag än försöker, går det inte att klarlacka båda sidor samtidigt, det är dömt att misslyckas. Så jag får helt enkelt sätta fokus på en sida och försöka göra den snyggt.

Sen är det ju det där med skarvarna vid maskeringarna. Med många olika lager som först svart linje, sedan silverbas, guldbas, pearl och kanske 5-6 lager candy, så blir det ju dessutom ganska höga skarvar att fylla upp. Att fylla dem helt, skulle nog addera för mycket vikt. Så jag kommer nöja mig med att göra nåt slag mjuka övergånger.

Men icke desto mindre kommer det att innebära ytterligare omgångar av att slipa, lacka, slipa.

Så det är inte "bara" att klarlacka än. Men det känns samtidigt mycket tillfredsställande att börja skönja ett slutresultat. Ena ovansidan är dock inte dekorerad än, har svårt att bestämma mig för design såväl som kulör. Men jag tror jag ska försöka göra nåt snyggt.

söndag, februari 22, 2009

Bara klarlacken kvar...

Nu börjar det likna nåt. Den candyröda i mitten, på guldbas, går dock inte att reproducera, den måste ses i verkligheten för att komma till sin rätt.

måndag, februari 09, 2009

Vallar sina egna skidor

En stolt far i hobbyrummet tittar på när 11-åringen och 9-åringen vallar sina egna skidor. Och dom gör det bra, riktigt bra.


Först smälta på vaxet.


Sedan arbeta in det och verkligen se till så att det hamnar överallt.



Först sickla av med en träkloss, och sedan polera med nylonstrumpa (är nog faktiskt farmors strumpa).

Sedan blev det lillasysters tur. Storasyster var inte sen på att visa hur man gör...

Nu är det pay-back time i hobbyrummet.

tisdag, februari 03, 2009

Kärt återseende

Det här är nog mitt stoltaste hemmabygge. Har legat i träda länge nog. Flyger fint. Senast på osthanget.

Som en cancersvulst på flygkroppen

För att travestera det famösa citatet av Åke Green när han böghatade från predikstolen.

Men det är lätt att man lackar ur lite, och försöker projicera frustration på nån annan när egna tillkortakommanden uppstår. Här vingen på ena oceloten som svullnade upp och sprack på ett konstigt sätt. Varför? Gissa vad som händer när man våtslipar med vatten och kommer ner i skiktet av balsa?

Bara att sprätta upp, låta torka, fylla med CA, och så spackla, slipa, spackla, slipa, på med filler, slipa, mera filler, slipa.

Osv.

Slipa, slipa, slipa

Som jag slipar. Vet inte hur många timmar jag slipat de senaste veckorna. Men nu börjar det likna nåt. Är ganska kontemplativt, också. En begränsning är att inte slipa mer än vad huden på fingertopparna hinner växa. Annars gör det ont, mycket ont...

Den flyger, länge leve the Cube!

Jorå, tredje gången gillt så flög den faktiskt ganska kontrollerat. Så pass att jag kunde tömma två ackar i alla fall. Snyggt? Näe, det ser förfärligt ut i luften, den vaggar fram om tillbaka som nåt slagsmissfoster, kanske samma typ av aerodynamiska felaktigheter som inavlade guldfiskar som ju blir såna där slöjstjärtar, i akvariet, du vet. Man ska ju tänka luften som en vätska för att förstå aerodynamik bättre.

Hur som, förfinandet av framför allt tyngdpunkt i båda ledderna kommer att fortgå. Liksom val av lämplig musik till ett aeromusical-program. Förslag mottages tacksamt... ;-).